Det sista halmstrået

Suicidtankar har länge funnits i Susannes liv. Likt en följeslagare. Hon beskriver det som en bakdörr som på sätt och vis har inneburit trygghet och tröst. Ett sista halmstrå.

Susanne var 12 år när hon för första gången försökte att ta livet av sig.  Idag är hon 31 år och pratar öppet om sin suicidalitet.

- Det har inte alltid varit självklart för mig att vara så öppen, men jag vill dela med mig av det som jag har upplevt för att hjälpa andra. Det finns hjälp att få när man mår dåligt, även om man ibland måste kämpa för att få den.

När Susanne tog studenten började en tid av många turbulenta år. Upprepade gånger försökte hon att ta sitt liv, men vändpunkten kom när hon var i 25-årsåldern.

- Jag var så frustrerad över att må dåligt. Det var inget liv. Jag hade gjort mig själv så illa och började tydligt se hur det påverkade min sambo och min kropp.

Susanne kom till ett vägskäl och kände hon var redo att använda de verktyg hon samlat på sig under åren. Efter en tid på psykiatrisk sluten avdelning beslöt sig Susanne för att söka sig till en frisk miljö. Hon ler vid minnet och berättar om folkhögskolan hon började på.

- Jag har aldrig varit någon partytjej. Redan på gymnasiet blev jag kallad för farmor eftersom jag alltid gillat att sylta och väva. På folkhögskolan fick jag arbeta med händerna och just vid en vävstol måste man ta i. Det gjorde gott många gånger.

Precis som vävningen hjälpte Susannes tillfrisknade betyder också hennes hund Kougar mycket.  När man mår dåligt fryser man ofta och hunden ger värme. En period var Susanne sängliggande på grund av svår depression, och då var det hunden som fick upp henne. Den behövde henne och fanns alltid nära. Att se Kougar andas var ett tecken på liv. Det gav styrka.  

Under åren har Susanne haft mycket kontakt med psykiatrin på olika platser i Sverige. Ibland har hon fått mycket bra vård, men det finns också tillfällen då hon inte fått den hjälp hon behövt och det har nästan kostat henne livet.

- Psykiatrin måste bli bättre och mer jämn över landet. När psykiatrin fungerar är den en livboj, även om du i slutändan måste simma själv.

                     

Av Susannes livshistoria att döma är hon en skicklig simmerska. En överlevare. Hon har läst mycket om psykiatri och har alltid sökt efter egna lösningar. Sedan sex år har Susanne samtal hos samma terapeut och hon har funnit en antidepressiv medicin som fungerar bra för henne.

Djur, natur och blommor är livsviktigt för Susanne.  Hon älskar att arbeta med levande material, som blommor och jord. För ett par år sedan började hon att arbetsträna i en blomsterbutik. Det hjälpte att ha något som bröt dagen. Därmed bröts också grubblerierna. Blomsterbutiken var en frisk miljö med vanlig jargong och där hon hade en plats. 

Idag studerar Susanne heltid vid Folkhälsovetarprogrammet, men emellanåt arbetar hon fortfarande med blommor vid sidan av. Folkhälsovetenskap bygger på teorin att små förändringar hos många människor som gör stor skillnad. Det synsättet vill Susanne även applicera på hur samhället kan arbeta för att förebygga självmord.

- Suicidprevention syns för lite idag och kunskapen måste ut på gräsrotsnivå. Att göra det mer avslappnat att prata om gör också väldigt stor skillnad för den enskilde som mår dåligt. 

Text: Lovisa Bengtsson
Foto: Susannes privata

 
 
cheap cialis generic canada canada meds levitra sante canada cialis cialis no prescription uk levitra online from canada kamagra gel uk online preise viagra 100mg billig viagra online